VENEDIG! ÄNTLIGEN!
Venedig har så länge jag kan minnas varit mitt drömresemål. Ända sedan jag var liten har jag velat åka dit, men ni vet hur vissa saker aldrig riktigt blir av, fram tills nu! Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av staden, dels för att jag hade en helt annan bild av platsen när jag var barn och att jag, nu när jag är äldre, var ängslig för att jag hade för höga förväntingar av Venedig. Men jag hade inte alls behövt vara orolig, för även om det inte alls såg ut som trodde så var det samtidigt precis så vackert som jag förväntat mig. Vi hade perfekt väder hela dagen, det var varmt och soligt men med tillräckligt mycket moln för att man inte skulle stekas sönder. Och ja, det är verkligen precis sådär mycket människor som alla säger att det är, men vi valde att hålla oss borta från huvudgatorna och var därför ifred stora delar av dagen.
Jag var så sjukt glad när vi kom fram! Kunde knappt tro att jag var där!
Att gå vilse i Venedig var det bästa sättet att se staden enligt rekomendationerna vi fått,
så det var precis vad vi gjorde! Jag la ner kartan i väskan och
sen svängde vi motsatt håll till alla andra vi mötte.
Efter att ha irrat runt ett tag tog vi fram kartan och letade oss fram till Piazza San Marco (Marcusplatsen)
Det var inte nådigt svårt att läsa kartan! Det finns miljontals med smågator och alla namn börjar på C!
Bettina, jag och Camilla
Efter ett par timmar tittar Bettina på klockan och utbrister; "Oh! It's wine o'clock!"
Så vi hittar en uteservering inne i en liten gränd där vi delade på en kanna vin och vilade benen.
Jag hade väldigt roligt åt att kunna gå omkring och säga "Mi scusi" till folk.
Om ni har sett Eurotrip så förstår ni ---> LÄNK
En dag var ganska lagom för att bara gå runt och titta, men det hade helt klart behövts en dag till eller två för att gå igenom alla museer.
Jag är jätteglad att jag åkte för det var verkligen helt fantastiskt att vara där. Men ändå kändes det på någon sätt sorgligt att se alla gator fulla med turister som armbågade sig fram på gatorna. Det finns liksom inget utrymme för ett vardagsliv där. Folkmassan bara rörde sig fram i gränderna, tog bilder utan att titta på byggnaderna och köpte fula souvernirer. Många var där bara för att vara där. Allt som var där fanns för turisternas skull... för flera år sedan bodde människor här och fick besök av turister. Nu är det turisterna som är här med ett fåtal personer som faktiskt lever i staden. Personer som hade sitt liv i dessa fantastiska byggnader, som mötte varandra i de små gränderna och hade en vardag. För någon gång har det ju sett ut så, det som är så långt borta från dagens turisströmmar. Det gick inte att föreställa sig ett vardagsliv i den här staden och vad är då meningen med en stad?
Jag blev faktiskt lite äcklad av hur fult konceptet var på en sån vacker plats... Jag kunde inte riktigt skaka av mig den obehagskänslan efter att jag väl lyckats sätta fingret på den.
Vilka vackra stämningsfyllda bilder! När jag och Johan var där var det november, inte alls många människor, men lite kallare ute. Ah förstår handen på låret hi hi